Borttappad

Det händer att man glömmer man bort hur mycket somliga betyder för en. Det är sorgligt att man ibland inte kommer på det förens det är försent.

- Jag pallar inte just nu.

Och den simpla kommentaren var allt som behövdes för att mitt hjärta skulle börja blöda. Hur gick det till? När slutade jag bry mig?
En klump av oro fyllde mitt bröst och jag kände det som att jag förlorat honom. Slarvat bort honom... Hur kan man tappa bort varandra så lätt?

Förlåt mig vännen, förlåt. Jag kan inte göra det ogjort, men är det försent att försöka göra det bra?

228 dagar kärlek och lite godhet

Patrik är påväg hem nu. Min underbara underbara underbara. Är det inte konstigt att man kan gå runt och känna sig alldeles nykär efter nästan åtta månader tillsammans.

228 dagar kärlek.



Patrik är förkyld. På jobbet skämtar de om att han låter som terminator. Jag vet inte om det är rätt jämförelse men som sig själv låter han i allafall inte.
Jag är också påväg att bli sjuk. Hade ont i halsen och nysattacker hela förmiddagen och bättre blev det inte. Jag bröt ihop på jobbet. "Hur mår du Stefanie?" frågade chefen och tårarna rann över. Det konstigt hur lätt det kan vända...
Jag fick åka hem tidigare idag. När jag kom till gullmarsplan och satte mig på bussen fick jag för mig att kolla vad klockan var men jag hittade inte väskan med mobilen i. Den hade jag lämnnat kvar på tunnelbanan. Spärrvakten hade inte fått in den men hjälpte en gråtandes mig att få tag i den. Jag ringde till mobilen och en Barbro svarade. Hon hade tagit hand om väskan och lämnade den i spärren vid Rådmansgatan.

Det finns en liten hop goda människor i världen. Barbro är en av dem.

Någon annans dag

Skatteåterbäringen ramlade in på kontot veckan. Det var en fin slant som behövdes mer än väl och det tänkte jag lägga på minnet. Idag har jag gjort av med en tredjedel på saker som inte behövdes.

Värmen ligger som ett täcke över landet och idag är första dagen jag har fått känna på sommarhettan i lägenheten som Patrik berättat om och klagat över. Jag trodde att han överdrev men nu vet jag; här finner man ingen svalka.

Det var inte min dag idag. Ingenting gick som det skulle. Jag vet inte om något kommer att gå som det ska.

Morgonen började med en baksmälla som var över det vanliga. Huvudet dunkade, snurrade och jag var inte den som rörde på mig i onödan. När jag gick upp för att kissa passade jag på att hämta ett glas vatten med en brusresorb och satte mig på sängkanten för att dricka upp den. När jag skulle somna om och skolbarnen spelade brännboll utanför fönstret, någon tömde glascontainrarna och barnen vid Brandbergsbadet skrek av lycka fick jag för mig att jag skulle släpa mig upp och stänga fönstret. Eftersom att min kontroll över kroppen var så gott som obefintlig så lyckades jag välta ner glaset med resorb som stått på fönsterbrädan. Det gick i tusen bitar. Jag suckade högt och på en sekund var Patrik som hade gått upp inne i rummet med en sopskyffel.

Morogonen fortsatte med en rad olika smärtor och värkar hos både mig och min städare och när han var i duschen och jag skulle plocka upp ett par trosor i garderoben ramlade en 4 kilos hård kameraväska ner i mitt huvud. Jag skrek högt och tog mig om huvudet. Patrik kom springandes (igen) och berättade att; jo, det var ett sår i mitt huvud. "Mitt i virveln" som han sa.
Jag grät en skvätt, Patrik tröstade och vi fick bråttom till dagens första studentfirande.

Så har det rullat på. Nu måste jag gå.



Dagens tips: Gå inte ut i 28-graders värme när du är bakis och har möjligheten att stanna inne!

Eventuella biverkningar

Mycket vanliga (mer än 1 patient av 10): Illamående, yrsel Vanliga (mer än 1 patient av 100): Svettning, murrtorrhet, huvudvärk, förstoppning, dåsighet. Mindre vanliga (mindre än 1 patient av 100): Kväljningar, magbesvär (mättnadskänsla, tryckkänsla i magen, väderspänningar), klåda, hudutslag. Hjärtpåverkan som hjärtklappning och lågt blodtryck kan förekomma hos fysiskt stressade persiner. Sällsynta (mindre än 1 patient av 1000): Muskelsvaghet, aptitförändringar, dimsyn, blåstömningsbesvär (svårigheter att kasta vatten). Olika psykiska biverkningar såsom förändring av sinnesstämning och uppfattn ingsförmåga, ökade eller misnkad aktivitet, hallucinationer. *De kursiva biverkningarna har jag turen att lida av. Tabletterna är en typ av morfinliknande smärtstillande som jag tar för att kunna röra mig i dagarna...

Det bor nervosistet i mig. Känslan som har tagit from av en sten ligger och skvalpar i mitt bröst liksom vågor på ett hav. Stenen skaver och jag är rädd att den ska göra små hål i mig som kommer att vara svåra att laga.

Förväntan

Inte ens när man tror att man vet ska man förvänta sig något. Man ska inte förvänta sig att ens pojkvän kommer hem "inte så sent" och "inte full" från sin tjejkompis efter en lördagskvälls vindrickande. Man ska inte heller förvänta sig att han inte är blå om läpparna av vinet, att han inte åker fel buss och får gå en halvtimmes promenad hem.
Man ska inte förvänta sig att något som ens pojkvän säger säg veta om framtiden stämmer överens om hur det faktiskt kommer att bli.

Och viktigast av allt. Man får aldrig glömma bort, inte för en sekund, hur mycket man älskar sin pojkvän. Inte ens när man tror att man kommer att spricka i tusen bitar av besvikelse...

Han är underbar.
Alla människor gör fel.
Jag är inte heller perfekt.
Han mår snart bra igen.
Han älskar mig.
Jag älskar honom.
Han ville inte göra mig besviken.
Imorgon är allt glömt.

Sömn

Han sover. Jag älskar att höra hans andetag. Jag önskar bara att jag någon gång fick vara den som somnade först...

Jag ligger på rygg i sängen. Han ligger över mig och jag smeker honom över ryggen. Vi kysser varandra och han föreslår att vi ska borsta tänderna och gå och lägga oss.

- Du är trött.
- Ja.
- Som vanligt...
- Ja, men jag har jobbat hela dan...
- Mm. Jag vet det. Du får vara trött.
- Får och får. Jag är trött och det är inte så mycket att göra åt...

Han reser sig och går mot badrummet. Jag ligger kvar på sängen med huvudet vänt mot fönstret. Orörlig. Den så bekanta sorgliga känslan fyller mig igen. Tårarna kittlas under ögonlocken och jag vet att om jag rör mig så brister det. Jag vilar ögonen i lågan från ett av stearinljusen och lyssnar till de ljuva tonerna som flyter ur högtalarna. Musiken liksom lenar min själ och jag får för mig att om jag stannar här, precis här, så kanske klumpen i bröstet mjuknar lite innan han kommer tillbaka. Jag vill så gärna att den ska göra det, vill skona honom från mina tårar, för han kan inte göra något åt dem. Känslan fyller mitt bröst och jag vet inte vad den betyder.
Jag hör badrumsdörren öppnas och han kommer in i sovrummet. Han står framför mig och den där bekymrade minen täcker hans ansikte.

- Vad är det..?
- Det är inget. Jag försöker att le. Han ser igenom mig. Han försöker dra mig upp från sängen och jag stoppar honom.
- Jag har ett.. ögonblick. Låt mig vara här...
- Okej, säger han och ser stött ut när han backar från mig. Jag tar tag i hans händer och drar honom ner i sängen.
- Vad då för ögonblick..?
- Det är skönt här. Min rygg är varm, stearinljusen är tända, det regnar och... du är här.

Han försöker förstå, men vet att jag inte berättar allt. Jag vill, men kan inte. Vet inte själv... Han föreslår att jag ska gå och göra mig i ordning och jag reser mig motvilligt ur sängen. När jag kommer in i badrummet och ser mig i spegeln spricker jag lite och mina kinder blir röda, så där som de alltid blir när...

Jag kommer ut ifrån badrummet. Musiken har ersatts med djupa andetag.

Han sover. Jag är vaken.

Blind av kärlek

Kärleken gör en blind brukar man säga. Blind och mycket mer skulle jag påstå. Vad har hänt med mig sen jag blev kär..?

Jag lider av;

• Skrivkramp. Orden fastnar någonstans i mina fingerspetsar.
• Engagemangsbrist. Allt som förut kändes viktigt känns numera... mindre viktigt.
• Näringsbrist. Skulle inte förvåna mig med tanke på alla måltider jag glömmer bort.
• Magont. Jag vet inte om det beror på det tidigare nämnda eller på lyhördheten i lägenheten.
• Svartsjuka. Något jag inte trodde skulle drabba mig.
• Träningsvärk. Inga kommentarer..
• Längtan. Varje sekund han är någon annastans.
• Tårbrist. Snart... Jag gråter för vad som helst.
• Musikalisk förlamning. Jag får inte ur mig något.

Och mycket, mycket mer. Nu ska jag lägga mig och vänta på att herr orsak till allt detta kommer hem och kramar om mig lite... God natt.

Snö

Som snön som aldrig föll...

Ultrabloggare & komplicerade historier

- Stefanie, du har alltid skrivit en massa. Är du fortfarande en ultrabloggare..?

Hm... Nej det har väl blivit lite knapert den senaste tiden. Med bloggandet och skrivandet överhuvudtaget. Det har väl varit lite för känsligt, allt som rört sig i mitt huvud. Mestadels för att alldeles för många människor berörts av vad som hänt i mitt liv och av det som mina tankar dansar kring. Kärlek.

Nej, kärleken i sig är inte komplicerad. Men min historia för det senaste året... Det är inte lätt att komma ifrån den. Jag trodde att det var upp till mig, att om jag bara bestämde mig för att ingenting som hänt hade någon större betydelse längre, så... Jag är kär i honom nu och det räcker.
Ingenting av det stämde. Det handlar inte bara om mig och mitt sätt att se på saker. Och ingenting av det som hänt det senaste året har varit utan betydelse.

Vem jag är bygger på mina upplevelser och erfarenheter, på vad jag tycker, tänker, känner och tror. Alla jag träffar sätter sina spår och ingenting är helt utan mening.
Det är min tro. Utan den kunde jag sluta leva.

Någons hand snuddar min nacke nu. Dags att släcka lampan...

Ingenting är perfekt

Ingenting är perfekt. Visst är jag lyckligast på jorden, men jag kommer att ha offrat en hel del fint för att få vara det...

Jag räknar med att det är värt det. Det måste vara värt det.